Svenskt varm blod är inte en blodig häst...

Svenskt varmblod är en hästras som har utvecklats i Sverige ur den svenska lanthästen främst för militärt bruk. I dagligt tal används ofta även begreppet svenskt halvblod. Rasen har både före och efter den militära "avhästningen" på 1950-talet alltid varit konkurrenskraftig i internationella tävlingssammanhang och är bland världens främsta tävlingshästar i grenarna hoppning, dressyr, fälttävlan och körning.

Historia

 Under 1800-talet försämrades Sveriges hästavel avsevärt vilket fick svenska staten att reagera. En organisation för remonthästar startades och staten införde regler för hästavel och tyngdpunkten lades på hingsthållningen och dess kvalitet. Målet var nu att ta fram allsidiga, hållbara ridhästar med ett gott lynne som skulle passa som både remont för armén och för privatpersoner som använde hästarna för körning och ridning. Grunden var de gamla svenska lanthästarna som hade använts i åratal inom både kavalleriet och bland bönderna. Till hingstdepåerna Flyinge och Strömsholm inköptes hingstar från bland annat Danmark, Tyskland, Holland och England. Bland dessa raser utmärkte sig Angloaraber och engelska fullblod, hannoveranare och trakehnare mest av de hästar som skulle korsas med de gamla lanthästarna för att få uthålligare, atletiska och snabbare hästar. Detta ledde dock till att den svenska lantrasen helt försvann. De svenska varmblodshästarna avlades nu fram på Strömsholm, Flyinge, Ottenby och det privata stuteriet Widtsköfle. År 1874 inleddes hästpremieringar med stränga regler för hästarnas utseende, prestation och karaktär. Premieringssystemet kompletterades 1914 med lagen om hingstbesiktningstvång för att godkänna hingstar för kommersiellt avelsbruk och att utestänga olämpliga hingstar ur aveln. Ston fick endast betäckas med godkända hingstar. En stambok upprättades för rasen och år 1928 bildades rasens förening, Avelsföreningen för svenska varmblodiga hästen i Flyinge, som tog över all registrering och förande av stamboken. 1888 avvecklade dock Flyinge sitt stuteri, Ottenby lade ner sin verksamhet år 1891 efter en eldsvåda och Strömsholm som hade anor från 1500-talet lade ner all verksamhet utom hingstdepån som var igång fram till 1956. Enbart Widtsköfle i Skåne hade hand om aveln av den svenska varmblodshästen fram till 1922 då Flyinge öppnade sin verksamhet igen. Widtsköfle var då det mest framträdande och rekommenderade svenska stuteriet men avvecklades 1950. Den nuvarande aveln strävar efter att få fram är en internationell sporthäst som skall vara ädel, elegant, hållbar, fertil och ha utstrålning. Avelsföreningen för svenska varmblodiga hästen (ASVH) som bildades år 1928 arbetar för att stimulera den svenska varmblodsaveln och stödja uppfödarna och de regionala hästavelsföreningar som är medlemmar i ASVH. Det övergripande avelsmålet för Svenskt varmblod är: ”En ädel, korrekt och hållbar varmblodshäst som genom sitt prestationsinriktade temperament, sin ridbarhet, goda rörelser och/eller hoppförmåga är internationellt konkurrenskraftig.”[1] Stamboken är fortfarande öppen för utländskt blod men stona eller hingstarna måste då vara godkända av föreningen.

Egenskaper:

 Det svenska varmblodet ska vara välproportionerligt med ett finskuret huvud. Nosprofilen kan variera något men bör inte vara varken för inåtbuktande som hos araben, eller för utåtbuktande. Ögonen är klara och livliga. Ryggen ska vara lagom lång med väl markerad manke. Benen är långa och starka för att ge extra skjuts till deras hoppanlag. Deras goda rörelser har blivit uppmärksammade världen runt och har till och med fått begreppet "schwedengang" i Tyskland och är då benämning på en utmärkt vägvinnande trav. Ur Avelsplanen 2006 för Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga Hästen: "En varmblodshäst som är byggd för att naturligt bära sig i rätt form under ryttare och ha lätt för att utföra det arbete vi begär av den. Den ska vara lätt, högställd och långlinjerad, ha ett vackert uttrycksfullt huvud ha en väl ansatt hals, välutvecklad manke, liggande bog och något sluttande kors, en stark rygg med bra sadelläge samt nöjaktigt korrekta extremiteter med hovar av god kvalitet. Önskvärd storlek på hingstar 164-170 cm och på ston 162-168 cm." Det svenska varmblodet är en mycket användbar allroundhäst med en mankhöjd om cirka 155-175 centimeter som är lämpad för alla ridsportgrenar. På grund av dess breda användningsområde används den i dag som tävlinghäst, som ridskolehäst och som ren fritidhäst för promenadridning.

Hejdå

Islandshästen är en tålig hästras som härstammar från Island. Islandshästen är oftast en ganska robust häst som tål väder och vind, speciellt då hästarna på vissa gårdar hålls i ett halvvilt tillstånd i stora flockar som själva får leta sin föda och skydda sig mot dåligt väder. Detta är särskilt vanligt på Island. Islandshästarna är populära för sina extra gångarter, bland andra tölt, och det hålls till och med tävlingar speciellt för islandshästar där de visar upp sin tölt och ibland passgång. Även om islandshästen sällan växer över tillåten gräns för ponny (148 cm), så kallas rasen ändå för häst. På Island betraktas islandshästen med kärlek och vördnad då hästarna som funnits på ön i över 1200 år. En islandshäst som lämnat Island tillåts aldrig att återvända då risken är för stor att de blandats med andra raser. Därför är Islandshästen en av de rasrenaste hästarna i världen och de har varit fria från inblandning av andra hästar i över 800 år. Islandshästen är idag den tredje populäraste hästrasen i Sverige. Det hästen används mest till i Sverige är fritidsridning, turridning och en del gångartstävlingar.

Faktan är från:

Wikipedia.org

Nu pratar vi om nått annat...

Jag visade mamma och pappa den nydligaste videon...

Och bloggen.

Mamma har ridigt när hon var liten.

Och jag frågade henne igen om jag fick börja ridning.

Och vet ni vad hon sa!!!!!!!!

Hon sa att hon skulle prata med pappa!

Hon lät ganska gald och vi gick tillochmed in på sidan för att kolla hur mycket det kostar!!!!!

Puss och kram♥